Länge länge har mitt hjärta

Huru länge skall mitt hjärta.

Salmen er skrevet av Johan Olof Wallin i 1816. Vi finner den i 1819 års psalmbok som nummer 45 med åtte strofer. 1986 års psalmbok har salmen som nummer 349 i en bearbeidelse av Anders Frostenson fra 1983. Her står salmen med tittelen Länge, länge har mitt hjärta og er på fem strofer. 1937 års psalmbok har salmen som nummer som nr 45 under rubrikken «Advent», mens 1819 års psalmbok hadde den under fanen «Den fallna människans upprättelse genom Jesus».

Vi siterer strofe en:

Huru länge skall mitt hjärta
Sucka, söka efter friden
Och med outsäglig smärta
Aldrig finna den i tiden?
Huru länge skall mitt öga
Efter ljus förgäves spana
I det molnbetäckta höga
Och på livets dunkla bana?

”Salmen uttrykker den søkende sjels angst og Guds inngripen for å gi visshet og lys, sier Wikipedia og Håkan Möller skriver i en avhandling om den wallinske salmen at Huru länge skall mitt hjärta er en av Wallins ”mest komplekse og innholdsrike salmetekster”. Og av samtidige kritikere som Franzen og Palmblad ble salmen verdsatt for sin «ekte mystikk» og dens «åndelige formspråk”, leser vi videre. Noe av det samme utrrykker også Anders Holmberg: ”Denna psalm är absolut en av Wallins skönaste, men originalets längd och, ja, originalitet gjorde länge psalmen svårbrukad som helhet”.

Vi siterer strofe to:

Tanken sig ej reda mäktar
Ur det mörker som mig höljer;
Viljan vacklande försmäktar
I den vanmakt som mig följer,
Och vad hjärtat eftersträvar
Av mitt samvet förevites;
Mellan liv och död jag svävar,
Mellan jord och himmel slites.

Teksten i salmen settes ofte i forbindelse med en tale som Johan Olof Wallin holdt i det svenske bibelselskapet over omtrent det samme emnet. Salmisten søker etter fred her i denne verden. Men han slites mellom jord og himmel på jakt etter det som kan gi lykke og sinnsro: ”Tanken sig ej reda mäktar / Ur det mörker som mig höljer / Viljan vacklande försmäktar / I den vanmakt som mig följer.”

Vi siterer strofe tre:

Svåra fallen, skild från Herran,
Den vid stoftet bundna anden
Ser sin Faders boning fjärran
Och förmår ej lösa banden.
Men han anar Faderns mening;
Och den hemligt närda sorgen,
Med hans trängtan i förening,
Är hans återlösnings borgen.

I tredje strofen skimter han en lysning: ”Svåra fallen, skild från Herran / Den vid stoftet bundna anden / Ser sin Faders boning fjärran / Och förmår ej lösa banden.” Det ser ut som om mennesket i første delen av salmen tvinges til å se innover i seg selv for å bli klar over sin lengsel etter frelsen i Kristus.

Vi siterer strofe fire:

Stilla, heligt dunkla minne
Av ett Eden som försvunnit,
Tysta aning i mitt sinne
Om ett mål som ej är hunnet,
Visen mig den väg till livet,
Som oss uppenbar är vorden,
Tolken ordet som är skrivet
Uti himlen och på jorden!

Det er en salme om det tapte paradiset og om mennesket som står utenfor samfunnet med Gud. Så langt er det en typisk Wallin-salme med vekt på brytninger i menneskets sinn. Men her får vi noe mer. Wallin aner en Gud i det fjerne. Han ber om lys over ordet og at Gud må vise ham veien til livet. Vi finner klare paralleller både til profetordet i Det gamle testamentet og til evangeliene i Det nye testamentet: ”Jesus sier til ham: «Jeg er veien, sannheten og livet. Ingen kommer til Faderen uten ved meg. Hadde dere kjent meg, hadde dere også kjent min far. Fra nå av kjenner dere ham og har sett ham.»” (Joh. 14, 6-7).

Vi siterer strofe fem:

Himlens, jordens och mitt hjärtas
Profetia sig fullbordar.
Ej av tvivel skall jag smärtas;
Herrens, Herrens Ande ordar:
”Flydda äro nattens väkter,
Över Sion uppgår ljuset,
Och för jordens fallna släkter
Öppnas åter fadershuset.”

Det var fra Sion frelsen skulle komme: ”Därför säger Herren, HERREN så: Se, jag har lagt i Sion en grundsten, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, fast grundad; den som tror på den behöver icke fly.» (Jes. 28, 16). ”Veien til livet” i strofe fire og ”lyset fra Sion” i strofe fem knytter NT og GT sammen i en vakker og velklingene salme som vi så gjerne også skulle hatt tilgjengelig på norsk. ”Psalmen är så disponerad att den skildrar människans väg från behovet av frälsning via sinnesförändring till återlösning genom Kristus, från individuell isolering till kollektiv gemenskap”, skriver Håkan Möller videre.

Vi siterer strofe seks:

Ner i dödligheten stiga
Nåd och sanning och försoning
Och det fromma hjärtat viga
Till Guds Helge Andes boning.
Sig med människonaturen
Herrens härlighet förenar,
Och Guds Son, av kvinna buren,
Blir det offer som oss renar.

Möller finner paralleller først og fremst til Geijer som mente at selv om de hellige skriftene forsvinner, så vil ikke åpenbarelsens lys vike fra menneskesjelen. Gud har lagt evigheten ned i menneskenes hjerter. Om dette også er Wallins syn, finner vi imidlertid ikke noen klare holdepunkter for i teksten.

Vi siterer strofe syv:

I det heligsta ingången,
Han ock min förlossning funnit
Och åt mig, i synder fången,
Frid och frihet återvunnit,
Att jag, kärleksfull och trogen,
Skulle i hans fotspår sträva
Och, till änden redebogen,
Världen dö och Gudi leva.

Selv om det kanskje er mange eksistensielle trekk i salmen, er avslutningsstrofen uten tvil den som har levd lengst. Det er en klassisk avslutningsstrofe som vi også finner i den finlandssvenske salmeboken. Trolig er den like mye sunget som alle de andre versene av salmen til sammen. Strofen bygger både på Joh 14,6: ”Jeg er veien, sannheten og livet” og Ag. 4, 12: ”Det finnes ikke frelse i noen annen, for under himmelen er det ikke gitt menneskene noe annet navn som vi kan bli frelst ved.”

Vi siterer strofe åtte:

Salig, salig den som kände,
Den som trodde dig allena,
Sannan Gud, och den du sände
Att med dig oss än förena!
Jesu Kriste, du är vorden
Vägen, sanningen och livet,
Och i himlen och på jorden
Är ej annat namn oss givet.